Stå still!

När gipset försvann upptäckte jag att jag kunde göra allt! Precis allt och jag tänkte jag skulle ta igen det jag missat. Dock verkar det reta gallfeber på mamma som stapplar efter och försöker hinna med. Och hon vill ju så gärna ta kort också. Men allt bli suddigt, hon har försökt torka av linser och fixa och trixa men likväl blir det suddigt och jag står inte still en sekund.

Särskilt vill mamma ta kort nu när jag kan klä mig "normalt" igen. Med gipset var det mycket kläder som inte kunde fås på och mamma vill ju att jag ska vara fint klädd.

Och nu när jag fick ett par jeans av farmor så ville mamma så gärna att jag skulle ha dem på mig. Antingen är mina jeans för små (passar i midja och lår men alldeles för korta) eller för stora (alldeles för stora överallt egentligen) men de nya sitter som gjutet.

Här är ett försök att ta kort på mig, men jag vill inte titta i någon kamera och inte stå still. Jag vill ut och leka...

Fina är jeansen i alla fall... och ut fick jag komma, men tror ni att jag var stilla för det?

Här springer jag runt pilen som står på vår baksida. Jag springer runt, runt, runt och skrattar. Och skrattar ännu mer om mamma eller pappa försöker ta mig. På framsidan av huset står ett litet plommonträd och där kan jag också springa runt, runt, runt...

Här är ett annat försök av mamma att ta bild på mig i några fynd mamma gjort. Ett par kortbyxor i blått och rött och sedan en tröja som mamma "råkade" trilla över när Veras hus hade nyinvigning.

Efter denna suddiga bild fick mamma avbryta fotograferandet... jag krävde att mamma skulle läsa en av mina favoritböcker (som jag kommer omnämna i ett senare inlägg, någon som anar vilken den är?)