Bebisar kräks!

Vår lilla Malva kräks emellanåt. Ibland är det bara lite grann som kommer med en rap och ibland är det som det sprutar ut med världens fart. Jag kommer aldrig att köra flygplanet med mina barn, i alla fall inte så de är över min mun, bara tanken skrämmer. Jag tycker kräk är äckligt!

Och jag har fått öva en del sedan Viola kom. Dels kräktes hon lite som liten och när det "bara" är mjölkersättning eller bröstmjölk är det ju inte så farligt. Men när vinterkräksjukan kom i februari i år var det allt annat än "lite" kräk. Viola spydde på både mig och Björn men det gick ju ganska bra. Men när vi själva blev dåliga, ja det var hur vidrigt som helst. Och sedan har Viola varit magsjuk två gånger till, men inte så det smittat oss, men lukten, ja lukten kan ju göra vem som helst vek. Och jag är vek.
Men igår när Malva skulle rapas så fick jag inte ens upp henne på axeln för hon spydde rakt ner i min urringning och där skvalpade kräket runt i min BH och jag kände att det var riktigt riktigt äckligt. Och så la jag Malva på skötbordet, och just DÅ tyckte jag plötsligt att det var ju inte så farligt, hon är ju söt trots kräket! Eller hur?


Sedan så får man väl tycka att det är rätt skönt när de slutar med det här kräkandet? Hur söta de än är?