Nu är vi hemma från Stockholm! Resan var... ja... spännande! Vi har lite mer erfarenhet av att resa med barnen och insikter såsom att vi behöver en större bil, att portabla dvd:er är något som skrivs upp på inköps/önskelistan och att resande betyder att barnen vill inte sova när man kommer fram hur lite de än sovit i bilen! Och på något vänster kan man fylla bilen med hur mycket som helst, för två tre dagar. Jag lovade ju en bild på packningen och här är den:
Vi glömde babysittern (Axels stora favorit, men det gick ganska bra, han fick bäras mycket och vi nyttjade allas armar ;-) ) vi fyllde utrymmena under/framför barnstolarna också, men givetvis glömde vi saker i Stockholm så vi kom hem med lite mindre än vad vi åkte med... Men vi kom ihåg barnen så då är det ju lugnt. ;-)
Väl framme blev barnen vettskrämda av tunnlar inne i Stockholm! Det var mycket stressande ska det erkännas, men vi kom ju fram och barnen som somnade 40-50 minuter innan ankomst kunde inte somna om efter tunnlarna och höll sedan igång ett par timmar hos min bror. Morgonen efter var det frukost på altanen och jag fick en rolig bild på den drickandes juice.
Viola lekte med sina dockor som vi tagit med och jag fick en paus. Viola fick dock den största spetan jag någonsin sett i sin fot och den gick inte jättedjupt med för djupt för att lätt ta. Tyvärr märks det att hon varit en del i sjukvården nu för hon skrek som en galning när vi skulle titta och försöka göra något åt det. Vi hann inte ens peta på det förrän hon skrek som en tok! Hon ville inte gå på foten men med sandaler gick det ganska bra. Inte förrän dagen efter när det börjat bli svullet och varigt kunde vi få bort det. Hon skrek dock något hemskt då också, men det var mer rädsla än smärta för när vi bort en del hud ovanför sa hon inget alls men när hon trodde att vi gjorde något skrek hon. Sedan gjorde det ont så klart men vi lovade glass och när glassen kom fram så var hon helnöjd och hon gick fint på foten sen. (Det har läkt jättefint nu, men stackars Viola, hur lyckas hon?)
Min bror och hans fru har så sjukt fina taxar! Om jag (ja... OM) någon gång skulle ha hund så är en black and tan dvärgtax ett alternativ. Det är hundar med lite go i även om de är små. Malva älskar djur så hon var inte blyg för dem och Viola vågade faktiskt klappa och blev inte rädd om hon mötte en hund eller så.
Dags för fest! Tänk att de varit gifta i 20 år! Det är väl värt att fira! Det var massor av god mat och en tårta med brudparet som stod på deras tårta för 20 år sedan!
Björn fick användning av sin kostym igen! Axel var redo med kameran som ni ser! :-)
I någon av tävlingarna som alla gästerna fick deltaga i så hade man kolasnören, plötsligt dock Viola upp med det som ett diadem i håret. Vet inte vem som knöt fast det, men Viola tyckte att hon var superfin i alla fall.
Så på söndagen stannade vi hos några vänner innan vi begav oss hemåt. Björn hade haft rejält med huvudvärk under helgen och känt sig lustig så vi sov i mammas lägenhet i Kalmar och slapp köra en timme extra. Det var skönt. På måndagen träffade vi Åsa och Martin och deras tjejer på ett lekland i Kalmar. Viola och Malva var på dåligt humör när vi skulle åka dit på morgonen, de tyckte nog att allt resande var nog men när de förstod vad som skulle hända piggnade de kvickt till och var som solstrålar. Vad roligt de hade det, Axel var nöjd hela tiden vi var där och Björn och jag hade det ganska lugnt och skönt!
En suddig bild på Malva som hoppar men jag skrattar varje gång jag ser den så därför måste ni också få se den!
Hon var en riktig busunge!
Frida och Emma så himla fina!
Herrarna i sällskapet satt och pratade, alla tre!
Och så åkte vi rutschkana. Fanns en hög som gick riktigt fort. Både Viola och Malva vägrade på vägen upp och sa att de ville ner, och som den "elaka" mamman så bestämde jag att vi skulle upp i alla fall. De älskar ju rutschkanor annars så jag ville bara visa dem att det var ofarligt. Väl uppe kastade sig Viola ut och Malva var fortfarande lite tveksam, men tycker att Malva ser ut att tycka det är lite skoj på första turen. För sedan klättrade de själva upp och åkte och åkte och åkte.
Viola var skitförbannad när vi sa att vi var tvungna att åka och Viola sa "Jag VILL leka med Emma!
Dagen avslutades med att vi som utlovat hjälpte mamma med att köpa en soffa. Jag var och fixade ett släp på IKEA och så kastade vi mammas gamla soffa på tippen, den hade tyvärr gått sönder (men i Kalmar hade de ett återbruk på återvinningscentralen där man kunde lämna sådant som man tyckte kunde användas igen, helt okej att det var slitet men helt och det såldes sedan, ett trevligt initiativ tycker jag)
När vi väl kom hem så slog febern till på Björn så han har mått skitkasst idag. Och för mig har det gått i tvättens tecken.
Alltså! Tiden går så snabbt!! Här är jämförelsebilder på mina älskade barn vid 5 månaders ålder. Känns som Viola och Axel är ganska lika, de är inte helt olika även om de är olika allihopa. Axel har i alla fall vuxit till sig ordentligt senaste tiden och känns mer och mer som en liten knubbis.
