Jag tänkte börja med några riktigt gamla bilder från när jag var och hälsa på Åsa och hennes fina tjejer. Det är väl två veckor sedan nu, men bättre sent än aldrig att visa bilderna. När jag tittade på bilderna såg Viola och Malva väldigt slitna ut. Kanske inte så konstigt för de hade precis tillfrisknat från förkylning.
Mycket bus var det och snurra är poppis. Här är det Frida som snurrar... Och Axel tog sig runt. Men då hade han knappt börjat resa sig mot saker. Det går fort alltså.
Den här bilden är tagen den 28:e oktober. Dagen efter de slutat dagis. Vad vi gjorde då minns jag tyvärr inte. Därför ska man inte vänta två veckor med att blogga. Det var i alla fall samma dag som jag åkte till Göteborg. Tjejerna ser ju minst sagt utslagna ut. Det här med att låta kuddarna ligga kvar i soffan är något de inte förstått.
Nu får jag knyta an till rubriken. Jag är ur gängorna. Känner mig inte alls glad eller har ork till saker. Det har varit så ett par veckor, men särskilt de senaste dagarna. Det är ju så klart inte nattsvart, men motivationen och så finns där inte. Jag orkar inte kämpa med vikten och jag borde verkligen ta tag i det. Jag har ju gått upp 2,5 kilo och det är inte bra. Känner mig ganska värdelös som inte har något jobb, nästan alla jag känner är tillbaka på sitt jobb eller gör något annat än att "bara" vara hemma med barnen. Dessutom känner man sig väl inte riktigt uppskattad. Man är "bara" föräldraledig och många tror att det är lätt som en plätt och ständigt mysigt. Men med tre småttingar så upplever inte jag det så just nu. De är ju friska och underbara men jag är trött och sliten. Både Björn och jag känner oss helt slutkörda och lättretade för vi får ingen sömn. Dessutom har jag mycket problem med nacke och axlar och förmodligen är det det som gör att jag får ett tinnitusliknande ljud i örat. Ljudet varierar i styrka och är ibland helt borta. Fast jag tror det är minst två veckor sedan det var helt borta en hel dag. När ljudet är där så känns det som jag går i en dimma, och ljudet förvärras av höga ljud och mycket ljud. Då är det så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Ärligt talat ger det kraftiga olustkänslor, på gränsen till ångest när det är som värst. Men är det helt tyst är ljudet det enda som hörs. Hemskt alltså! Dessutom verkar det som jag hör mycket sämre på det örat. Jag får verkligen anstränga mig för att höra vad folk säger och även om det inte är mycket runt omkring måste jag verkligen lyssna för att snappa upp vad som sägs. Jag var hos en läkare när det först kom i somras och då sa läkaren att det kan vara tinnitus, man kollade min hörsel och det svängde sämre i det örat, dvs jag hör sämre, det var helt enkelt något. Tinnitus kunde det vara och jag har läst på. Troligtvis är det stressbetingat och det är väl vad vi kan hoppas på. Jag hade sedan ett par månaders uppehåll men nu är det tillbaka, det är väl en månad sedan det började "dåna" igen.
Ett exempel är att vi har rör i taket. Det susar och knäpper i dem ibland, precis som det kan göra i element och jag kan inte påstå att jag störs av det men igår kväll när jag inte kunde somna (jag är ju knäpp, jag är så trött så jag kan somna stående men när det väl är dags att sova blir jag så uppstressad att jag måste somna NU för snart vaknar någon och sedan är det inte många timmar kvar! Jag har alltid haft svårt att somna så det är väl inget konstigt så men man behöver ju inte ligga och tänka på att man måste somna) så hörde jag suset. Då låg jag med örat med dånet i kudden och jag kunde tydligt höra suset. Men vände jag mig om så dränkte dånet suset så jag kunde inte höra det. Konstigt alltså. Det påverkar alltså en hel del. Men jag inser när jag läser det här att något måste göras. För det är väl känslan av att inte må bra som gör att man kan inte riktigt njuta av de stunder som är bra. Och att man inte riktigt orkar ha tålamod och ork för de jobbiga stunderna.
Annars är det väl egentligen ganska bra. Axel klättrar och kämpar för att stå upp, han är dock inte riktigt sitt glada jag lika ofta. Tänderna kommer på löpande band och han är väl säkerligen frustrerad över att man han kan stå och gå så mycket som han vill. Han har även haft en aptit som är helt galen, han skulle i princip kunna äta dygnet runt och BVC tror det beror på att han inte gått upp så mycket som han borde för att följa sin kurva. Han borde ha gått upp nästan ett halvt kilo mer sedan 6 månaderskontrollen och för någon som väger under 10 kilo så är ett halvkilo ganska mycket tycker jag. Malva hon pratar och pratar och sjunger och säger nej. Nej och nej och nej och nehe. ;-) Viola är som hon brukar. Lite känslig ålder tror jag dock. Malva blir arg om något går fel men Viola blir ledsen.
Jag har mer att berätta men nu har jag inte bilder till det jag ska berätta och inte orken att skriva mer. Men nu vet ni lite mer och jag återkommer.
Det är en tung tid på året också. Jag känner av det extra mycket i år, speciellt iom saknaden efter Morrgan. Jag är jätteimponerad av viktminskningen, även om det varit en liten uppgång på sistone. Vissa veckor minskar man inte trots att man följer sin diet och andra veckor går det bättre.
SvaraRaderaDet du beskriver låter som tinnitus, tycker jag. Den kan vara delvis stressbetingad, så att du märker den mer när du är trött, utarbetad och/eller utsatts för buller i någon form. Min finns där hela tiden, men förvärras vid stress och buller. Om du får problem att somna borde du nog kolla med vitrockarna om det finns något sätt att lindra tinnitusen på, eftersom du inte har den permanent.
Hoppas att det blir bättre snart!