Ett steg framåt...

 

Här är en liten film på när Axel tar några steg hemma i köket. Jag har länge tvivlat på att han ska gå innan han fyller ett. Men ännu är han inte 11 månader så det finns ju en chans. Att han vill är utom all tvivel. Sedan får ni ursäkta att filmen inte är redigerad, jag har inte hittat något bra program för att göra det. Så ni får helt enkelt se när jag ställer Axel en bit ifrån mig samtidigt som jag startar att filma för det tar någon sekund eller så för den ska börja filma. Och så föll han pladask men han var lika glad för det. Han blir så väldigt uppspelt när han lyckas ta något steg så då viftar han vilt med armarna, skrattar och börjar få problem att hålla balansen. Kan dock säga att de stegen som han tog på filmen är den gången han gått flest steg hittills. Tänk att jag fick det på film!

Annars har jag en bild på Axel. Viola lurade in Axel på toaletten och plötsligt hör jag hur Viola skriker, Axel är alldeles kladdig, och det visade sig att hon kladdat in handtvål i håret på honom så jag fick hålla honom över handfatet och skölja ur. Han brukar få små lockar vid öronen men när håret torkade igår såg det verkligen gulligt ut med alla lockarna. Vart har han fått dem ifrån?

Axel har det varit synd om idag också, förutom att han tagit några steg. Viola klämde Axels hand i dörren, ni vet där den hänger, ni skulle sett hur det såg ut! Jag var övertygad om att han brutit några ben, men med kallt omslag så slapp vi kraftig svullnad och han började röra på fingrarna. Puh! Nu, mitt i allt kaos, så har vi börjat potträna Malva, och det går både dåligt och bra. Hon har under kvällen, sedan vi börjat kissa en gång på pottan och en gång på Björn klädda arbetsstol. Björn blev väl inte direkt nöjd.

Det jobbigaste idag är dock att jag vaknade med sådan kraftig yrsel. Haft ont i nacken och axlarna och vaknade klockan fem av att hela världen snurrade. Gick inte alls att fästa blicken. Då är jag väldigt nära att få en ångestattack, för det är mycket otäckt. Fast man vet att man ligger i sängen så klamrar man sig fast i sängen ändå. Efter det kunde jag inte sova. Och när jag försökte ligga ner och slappna av så kände jag bara hur jag "föll" bakåt. Under dagen har jag känt mig konstig och öm och sliten. Jag tvingade ut mig och barnen en runda på stan. Vi fikade på Tre G (jag åt kombinerad frukost/lunch) och barnen fick välja varsin kaka (de såg ut som grodor och de slickade på dem och åt upp ögonen och smakade på krämen i och vägrade äta upp dem) och så köpte jag tulpaner på vägen hem. Nu känner jag mig sämre så nu måste jag verkligen hoppa i säng.

Vi har en hotellövernattning som går ut 27 februari. Känner att Björn och jag verkligen behövt nyttja den nu. Vi inser att vi får ta med Axel, men det borde ju bli lite lugnare i alla fall...