Radiomedverkan

Nu har jag varit med i radion för andra gången i år. Jag är alldeles för snäll och ställer upp på frågor. Och har de väl fått en att stanna för att berätta om det mycket viktiga och aktuella ämnet känns det dumt att inte ställa upp.

Idag handlade det om otrygghet. Man (vilka det var vet jag inte) har gjort en undersökning där Blekingeborna har berättat att de känner sig ganska otrygga, på en skala 1 till 6 där 6 är mycket otrygga så har Blekinge en siffra på 4.

Så jag fick berätta vad jag hette och kom i från och bodde, om jag kände mig otrygg, om jag har behövt Polisen någon gång.

Jag tycker det är komiskt, även om jag inte sa det, att fråga en person som bor på en av de mer "trygga gatorna" på Trossö om trygghet. Hade de valt att köra ut till exempelvis Kungsmarken hade man förmodligen fått ett annat svar. Dessutom skulle de bara fråga en person och det säger ju faktiskt ingenting om hur det egentligen är!

Jag svarade så ärligt jag kunde, jag känner mig inte särskilt otrygg, jag har inte ändrat något i mitt liv i rädsla för otrygghet. Däremot får man ju genom media en bild av vad som är otrygghet och vad man bör se upp med. Men när jag genar genom innegårdar i mörkret är jag inte rädd. (Dock är jag nog ärligt talat mycket mer rädd för att gå i mörkret i skogen, även om Björn tycker det är så konstigt, i skogen finns knappast något att vara rädd för tycker han) Fast det är klart, man är ju medveten om riskerna även om man inte tänker på det hela tiden. Och det som hänt på sistone i Blekinge är ju otäckt, riktigt otäckt, men jag vet inte om man ska börja gå och vara rädd heller!

 När vi bodde i huset, så är jag specialist på att få hjärnspöken och lyssna efter ljud utifrån. Björn tyckte jag var hopplös emellanåt!

I alla fall avslutade han med att fråga om vi har varit i kontakt med Polisen någon gång. Och jag funderade och funderare och det enda jag kan kunde komma på var när vi blev påkörda. Han frågade om det gått bra, och jag sa att det gick bra för oss, men att den andre smet från platsen och därför kontaktade vi Polisen.
Man behöver ju inte berätta att jag blev så sur att jag sprang efter den bilen som smet. Jag sprang och fick ju faktiskt tag i den andra bilen och det var en kul historia. Dock inte som man berättar i radion! Kan dock säga att när jag gick hem, flåsandes efter allt springande och ställa mig mitt ute i gatan för att stoppa bilen, och mötte upp Björn och poliserna så tittade de på mig som om jag var galen. Ja, lite smågalen är jag nog för de kunde ju kört över mig eller något!