Fotografering och dagis

Det blev fotografering även för Viola, hon hade någon prick kvar i ansiktet men det var inte så det störde så att säga. Men varför har man valt att ha fotograferingen när många barn skolas in, vissa barn inte har börjat (alla de som är 3 år och går på allmän förskola tex). Malva och ungefär hela hennes avdelning grät och var så ledsna vid gruppbilden så det kändes ju inte så där jätteroligt precis.

Fotografen tog helt okej bilder, väldigt standard för att vara dagisbilder men jag tyckte han var väldigt oflexibel. Han hade riggat kameran på ett sätt när han skulle ta de enskilda bilderna och det skulle även vara syskonfotografering. Jag vet att när Åsa hade med Frida som liten bebis så fick hon hålla och den fotografen anpassade så att det blev bra. Men när vi skulle ha med Axel så ville han att Axel skulle sitta i mitten, på kanten av en låda. Ni kan ju gissa hur det gick. Min arm syntes då han inte kan sitta själv och jag vågar ärligt talat inte låta en knapp 2 åring och en 3 åring försöka hålla en sprattlig Axel vid en kant där han kan ramla ner. Så fotografen gnällde över armen och tyckte bilden blev dålig och hoppades väl att jag bara skulle strunta i en syskonbild. Men jag tittade, tyckte den såg okej ut om man tittade på barnen och jag hade kunnat tänka mig att låta min arm synas men en frökens hår stack in så dumt så jag sa att vi kunde ta på bara tjejerna och det gick bra.

Rubriken är dagis också och det är mina funderingar kring hur jag (vi) ska göra med dagisplatserna. Vi kommer, efter ha fått förslaget från en ur personalen, att ha tjejerna bara två dagar i veckan och då mellan 8.30 och 16.00. Det blir billigare ur resesynpunkt och det ger mig möjlighet att göra något på dagen, annars blir det lätt känslan av att hem och vända. Men det visade sig att de två bästa vännerna Viola har på dagis inte går där längre. De hade slutat i förra veckan respektive innan dagis stängde så det kändes väldigt tråkigt. Leon finns ju på dagis, och Viola tycker verkligen om Leon och pratar mycket om honom, men jag vet inte om de leker så mycket där. Det löser sig säkert, Viola verkar ta det mesta med en klackspark men ändå, det svider liksom lite i mitt hjärta.

Ja, så min fundering är om man skulle ta och säga upp platserna till årsskiftet och sedan trycka lite på Karlskrona kommun, det lät lite svajigt när hon sa att man ska försöka matcha in det med vår uppsägningstid så det kanske är lika bra att säga upp med ett visst datum så att de vet det i Karlskrona. Men risken finns ju att jag sedan sitter med alla tre i flera månader i vinter. Tyvärr känner jag mig inte särskilt sugen på det. Någon dags ledighet från åtminstone tjejerna är värdefullt. De är hur underbara som helst men de går varandra på nerverna ibland (och mina och Björns nerver också) och när jag ändå nämner ordet ibland kanske jag ska korrigera och säga jämt och ständigt istället. Malva har blivit så trotsig så att det finns knappt ord för det och när hon inte får som hon säger så skriker hon. Detta skrik är helt otroligt, för någon dag sedan när hon skrek sådär "jag är så förbannad för att jag inte får som jag vill att jag snart spricker" precis intill mig så ringde det en bra stund i ena örat. Mycket obehagligt!

Jag vet alltså inte hur jag ska göra. Jag fattar ju att det är ohållbart att ligga och köra till Listerby, särskilt när Axel är över året för då får han ju ingen plats där. Samtidigt känns det som en trygghet i flytten att inte ta allt samtidigt. Någon som har något att inflika i mina funderingar, något som kan få mig att veta bestämt hur jag ska göra?