Idag för ett år sedan var det måndag och när mamma vaknade hade hon fortfarande värkar. De kom något mer oregelbundet och under dagen så blev de mer och mer sprida. På eftermiddagen började de komma tätare igen och mamma tog en promenad med E (som då var nästan exakt 3 månader) och E:s mamma. Det var soligt och fint ut, kanske något kyligt men mamma hade problem att gå i samma raska takt som E:s mamma. (E låg bara i vagnen och sov så gott, hon tog det verkligen lugnt) Problemen med att gå var att värkarna kom under promenaden och mamma ville väldigt gärna stanna till varje gång de kom. E:s mamma började bli förväntansfull och trodde att snart är det på gång! Kanske i natt?! Ja, kanske det tänkte mamma förhoppningsfull! Hon ville ju träffa den där tjejen som skulle heta Viola, om nu Mama Mia i Stockholm hade sett rätt att det var en tjej där inne i magen.
Efter promenaden tog mamma det lugnt hemma och senare på kvällen gick mamma och pappa och la sig. Pappa tog det hela med ro och somnade lika fort han la kudden på huvudet. Nja inte riktigt för mamma pratade lite om att det kanske är på gång och alla förväntningar, men så snart mamma var tyst en stund somnade han gott. Mamma kunde inte sova, hon tyckte allt att det blev värre. Och försökte ha koll på tiden, fortfarande 7-8 minuter emellan men det gjorde helt klart mer ont. Vid ett-tiden så ringde mamma förlossningen, hon ville inte väcka pappa och kände att hon behövde fråga lite. Men eftersom ingen värk kom under det 10 minuter långa samtalet sa barnmorskan att det var bara förvärkar. Ta en tablett och en varmdusch och sov. Mamma gjorde det. Men kunde inte somna, värkarna avtog inte och det gjorde bara mer ont…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar