Blomsterflickorna: Och så föddes en stjärna!

Vid tre-tiden på natten den 22 april 2008 var pappa tvungen att hjälpa till med tens-apparaten. Mamma fick den inte att sitta bra, och det kändes inte som om det hjälpte. Och de eländes värkarna gjorde rejält ont. Usch tyckte mamma då, det här går bara inte. Så hon ringde igen, och även om det bara kom med 7 minuters mellanrum (3 värkar på 10 minuter är reglerna för ett aktivt värkarbete?!) så gjorde de alldeles förfärligt ont och den här gången kom en värk mitt i samtalet. Barnmorskan, inte samma som förra gången, sa att det kunde vara förvärkar men om mamma ville komma in för en koll så var de välkomna. Och mamma väckte pappa, som verkade helt oförstående, han hade somnat direkt efter ha hjälpt till med tens-apparaten. Det diskuterades om väskan skulle med, men de kunde alltid lämna den i bilen. Så de åkte, och mamma tyckte under resan där mitt i natten att värkarna kanske inte gjorde så ont i alla fall, eller var det pirret i magen att kanske, kanske det var på gång som var den känslan som kändes mest?!

Väl inne vid fyra-tiden, fick de komma till ett undersökningsrum där mamma fick ta en CTG-kurva. Och man beslutade för att kolla hur öppen mamma var. 5 cm! Barnmorskan tittade förvånat på mamma och pappa. Oj, ni har ju kommit långt! Och det på ett ganska oregelbundet värkarbete. Så de fick ett eget rum och mamma och pappa tog sina mobiltelefoner och sms:ade sina föräldrar och E:s föräldrar. Barnmorskan tackade efter någon timme för sig och gick av sitt pass och en annan barnmorska kom. Båda barnmorskorna trodde att snart skulle bebisen vara ute.

Kort därefter blev det frukost och sedan varmt bad! Det gillade mamma, som enligt pappa ”tillverkar” en bastu varje gång hon ska duscha. Efter en timme i badet konstaterades att nu var mamma öppen 8 cm. Inte långt kvar. Hon fick lustgas, och blev alldeles rolig i huvudet… Men efter någon timme började värkarna sakta avta. Och mitt i alltihopa kom en journalist och en fotograf som ville följa barnmorskornas dag på förlossningen. Mamma och pappa svarade på lite frågor, och mamma sa bestämt att hon ville klara sig utan ryggbedövning och allt det där. Barnmorskan förklarade att värkarbetet började avta och snart tar man fosterhinnan så kommer det hända grejer. Och mycket riktigt så när journalisten och fotografen gått så tog man fosterhinnan och vattnet gick. Klockan var då 12.00 och värkarna blev kraftiga och regelbundna. Nu gjorde det vansinnigt ont. Och värkarna kom tätt. Ibland fick mamma ingen paus alls och hon tyckte det hela blev hopplöst. Efter ett par timmar visade det sig att värkarna gjorde ingen verkan. De gjorde bara ont, men bebis var inte nära att födas ändå. 8 eländiga cm fortfarande! När barnmorskan skulle gå av sitt pass bad hon mamma att be om ryggbedövning, nu behövs den, och sedan kan man ge värkstimulerande som gör att värkarna kommer tätare och faktiskt gör verkan.

Så mamma beslutade att , okej då, vi tar ryggbedövning, och pappa tyckte det var ett bra beslut. Men den där narkosläkaren kom aldrig. Den nya barnmorskan jagade och jagade läkaren som lovat komma inom 10 min och pappa började blir rejält irriterad. Över en timme tog det, sedan blev det frid och fröjd och mamma tog en tupplur. Då var klockan 15.40. Mamma och pappa tog återigen sina mobiltelefoner och meddelande världen att bebis ännu inte kommit. Med hjälp av värkstimulerande fick värkarbetet fart och saker började hända. Det började framåt kvällen trycka på, men än fick inte mamma krysta ut den där guldklimpen. Håll emot var rådet. Det var visst inte lätt att hålla emot när kroppen bara ville trycka på. Varenda muskel ville men nej, ta lite lustgas så ”glöms” det bort. Någon gång där på kvällen i lustgasens dimma gick tiden och mamma minns inte särskilt mycket av de där timmarna fram till klockan 21.00. Enligt journalen ville mamma bara få krysta ut bebisen och tyckte på det hela att det var rätt drygt. Men det man inte minns har aldrig hänt. Klockan 21.00 var det åter byte för barnmorskorna och in kommer den barnmorska som tagit emot oss på den tidiga morgonen. Hon säger att hon redan trodde mamma och jag var på BB. Men icke! Men nu var mamma i alla fall fullt öppen och bebisen hade sjunkit ner så det var dags att krysta. En barnmorskestudent fick äran att hjälpa till och lustgasen togs från mamma och hon började krysta. Hon minns två rejäla krystvärkar och ut kom en kladdig och skrikande skönhet. Klockan 21.15 tisdagen den 22 april 2008 föddes världens vackraste bebis. Viola! 52 cm lång och 3855 gram!

Jag lades på mammas mage där jag skrek och vänligt nog bajsade! Men mamma och pappa var bara överväldigade och glada att jag äntligen var hos dem. Och idag har det gått ett helt år sedan den dagen så en stjärna föddes. Tänk så mycket som hänt sedan dess. Och vad som kommer hända kommande år...