Djurängsskogen

 Det finns ställen som har en särskild plats i ens hjärta och Djurängsskogen är definitivt ett av de ställena för mig. Jag var där massor när jag var liten. Det var nära där vi bodde och skolan jag gick i gränsade precis till skogen. I den skogen finns ett kärr som jag bland annat blivit av med en stövel i. Jag har ramlat i en myrstack där. Jag har lekt ryska posten där. Jag har cyklat på stigarna. Vi har sprungit på gympan i den "stora slingan". Men på våren när vitsipporna slår ut blir det som ett vitt hav i nästan hela skogen. Helt underbart. Det är så vackert där, så rofyllt, det går inte att beskriva hur fint det är där då! Så jag tvingar dit Björn när vi får möjlighet. Inte för att han är motvillig egentligen, men jag vill dit.

 Viola gillade det skarpt, alla blommorna och framför allt den mycket udda kullen som känns ditplacerad på något sätt (där har jag lekt en del, och cyklat ner ifrån, det var så man fick bära upp cykeln så brant är den!) Förutom att skogen är så vacker innehåller den även lite historia i form av stenrösen.

 Axel och Malva tyckte också om den lilla turen, som tyvärr blev lite för kort för min smak, men vi var där i år också, det är det viktiga! Det ska erkännas att varje gång vi är här längtar jag väldigt efter Kalmar. Här finns naturen och grönområdena mer nära än i Karlskrona som är som stenhällar med vattnet runt om. Inte illa på något sätt men lite mer kalt om jag får säga det.

 Viola spexar!