Storasyster..

ska jag bli!

Här är en väldigt suddig bild på min lillebror eller lillasyster. I början av oktober är det tänkt att h*n ska komma. I torsdags var mamma och pappa på rutin-ultraljud och jag fick inte följa med. Jag fick vara hos E och E:s mamma under tiden och jag märkte knappt att mamma och pappa var i väg. E och jag busade en massa. Vi trodde först att lillasyskonet var beräknat till E:s mammas födelsedag men barnmorskan tror ett par dagar senare i början av oktober. Fast mamma och jag tror ändå att syskonet kommer på E:s mammas födelsedag...

Så nu hoppas vi att allt går bra, så jag kan bråka och busa med någon mer än mamma och pappa. Fast jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt med ett lillasyskon.. Men det upptäcker jag nog...

I lördagskväll skulle vi, mamma, pappa och jag, till Isak och Ellie för att hälsa på. Men när mamma lyfter ut mig ur bilen såg jag till att kräkas på deras gårdsplan. Jag hade varit kräkfri länge, och mamma och pappa trodde jag ätit någon olämpligt. Jag hade ju smakat på nästan allt i trädgården, stenar, gräs, gungställning (och kundvagnar tidigare på dagen på torsdagen) och sedan kräkts en gång. Men sedan satte jag i halsen när jag fick smaka paprika hos farmor och farfar, en stor bit kom upp och lite till. Jaja, sa mamma det var bara otur. Men precis när vi skulle umgås med Isak och Ellie och deras föräldrar lyckades jag kräkas ordentligt, och för att vara på den säkra sidan åkte vi hem. Fast vi var alla rätt besvikna. De flesta kvällar är vi hemma så vi hade alla längtat efter att få komma iväg och umgås. Mamma och pappa med andra vuxna och jag med några busiga kompisar. Ellie brukar visa en massa bus jag kan göra och jag vill gärna lära mig fler...

Men vi hoppas att snart kunna ses när jag mår bättre. Det verkar inte vara något smittsamt, och jag har ingen feber eller så, så det ska vara lugnt. Förhoppningsvis går det över. Och sedan kan jag träffa alla kompisar...

Skrivet av Viola 26 april 2009 klockan 17:18

Nu har jag vilat lite och med mammas hjälp...

.. så kan vi nog berätta vad som hänt sedan sist.

Här är en bild när jag ser ut att ringa efter flygtaxi ellernågot sådant. Jag sprang omkring med min väska och telefonen i högsta hugg. Sedan gömde jag den i tvättkorgen. Mamma undrade vad jag försökte nå i tvättkorgen och hittade en bra bit ner telefonen. Jag tyckte det var ett bra gömställe. Synd bara att mamma såg vad jag höll på med. Tänk vad hon irrat runt när det hade ringt!?

Sedan precis innan morfar med sambo kom på min födelsedag så gömde jag samma telefon i en av kökslådorna. Jag var tvungen att kolla i ett par omgångar om den låg kvar när jag öppnade igen, så mamma råkade se att jag lagt den där.

I morfars famn med mammas kasserade mobiltelefon. Då var den fortfarande intressant, men nu är mammas nya roligare. Och den råkar vara rosa, så egentligen är det nog meningen att jag ska leka med den. Av morfar fick jag lite sparpengar och ett litet sätt med en prinsessa, prins, fe och häst och vagn. De smakade gott, men jag var nog mest förtjust i att bita i prinsens huvud. Efter en stund förstod jag att man kunde sätta en av gubbarna i vagnen...

Idag var jag lite piggare så jag har lekt lite, och hittade mammas fina miniräknare. Stora fina knappar och mamma tycker nästan att det ser ut som jag också ska bli ekonom!

Skrivet av Viola 26 april 2009 klockan 17:08

Jag är lite krasslig

Hej allihopa! Jag ska fortsätta skriva här. Det är bara det att jag varit magsjuk ända sedan natten till fredagen och jag orkar inte än berätta om det spännande som hände på min födelsedag och på torsdagen. Men så fort jag orkar lovar jag att berätta. Och komma med en massa bilder.

Tänkte jag kunde visa hur jag såg ut för exakt ett år sedan. Men mamma hjälpte till och hittade ingen bild från just den 26:e april. Däremot finns en fin bild från den 27:e, så den bjuder jag på!

Och så föddes en stjärna!

Vid tre-tiden på natten den 22 april 2008 var pappa tvungen att hjälpa till med tens-apparaten. Mamma fick den inte att sitta bra, och det kändes inte som om det hjälpte. Och de eländes värkarna gjorde rejält ont. Usch tyckte mamma då, det här går bara inte. Så hon ringde igen, och även om det bara kom med 7 minuters mellanrum (3 värkar på 10 minuter är reglerna för ett aktivt värkarbete?!) så gjorde de alldeles förfärligt ont och den här gången kom en värk mitt i samtalet. Barnmorskan, inte samma som förra gången, sa att det kunde vara förvärkar men om mamma ville komma in för en koll så var de välkomna. Och mamma väckte pappa, som verkade helt oförstående, han hade somnat direkt efter ha hjälpt till med tens-apparaten. Det diskuterades om väskan skulle med, men de kunde alltid lämna den i bilen. Så de åkte, och mamma tyckte under resan där mitt i natten att värkarna kanske inte gjorde så ont i alla fall, eller var det pirret i magen att kanske, kanske det var på gång som var den känslan som kändes mest?!

Väl inne vid fyra-tiden, fick de komma till ett undersökningsrum där mamma fick ta en CTG-kurva. Och man beslutade för att kolla hur öppen mamma var. 5 cm! Barnmorskan tittade förvånat på mamma och pappa. Oj, ni har ju kommit långt! Och det på ett ganska oregelbundet värkarbete. Så de fick ett eget rum och mamma och pappa tog sina mobiltelefoner och sms:ade sina föräldrar och E:s föräldrar. Barnmorskan tackade efter någon timme för sig och gick av sitt pass och en annan barnmorska kom. Båda barnmorskorna trodde att snart skulle bebisen vara ute.

Kort därefter blev det frukost och sedan varmt bad! Det gillade mamma, som enligt pappa ”tillverkar” en bastu varje gång hon ska duscha. Efter en timme i badet konstaterades att nu var mamma öppen 8 cm. Inte långt kvar. Hon fick lustgas, och blev alldeles rolig i huvudet… Men efter någon timme började värkarna sakta avta. Och mitt i alltihopa kom en journalist och en fotograf som ville följa barnmorskornas dag på förlossningen. Mamma och pappa svarade på lite frågor, och mamma sa bestämt att hon ville klara sig utan ryggbedövning och allt det där. Barnmorskan förklarade att värkarbetet började avta och snart tar man fosterhinnan så kommer det hända grejer. Och mycket riktigt så när journalisten och fotografen gått så tog man fosterhinnan och vattnet gick. Klockan var då 12.00 och värkarna blev kraftiga och regelbundna. Nu gjorde det vansinnigt ont. Och värkarna kom tätt. Ibland fick mamma ingen paus alls och hon tyckte det hela blev hopplöst. Efter ett par timmar visade det sig att värkarna gjorde ingen verkan. De gjorde bara ont, men bebis var inte nära att födas ändå. 8 eländiga cm fortfarande! När barnmorskan skulle gå av sitt pass bad hon mamma att be om ryggbedövning, nu behövs den, och sedan kan man ge värkstimulerande som gör att värkarna kommer tätare och faktiskt gör verkan.

Så mamma beslutade att , okej då, vi tar ryggbedövning, och pappa tyckte det var ett bra beslut. Men den där narkosläkaren kom aldrig. Den nya barnmorskan jagade och jagade läkaren som lovat komma inom 10 min och pappa började blir rejält irriterad. Över en timme tog det, sedan blev det frid och fröjd och mamma tog en tupplur. Då var klockan 15.40. Mamma och pappa tog återigen sina mobiltelefoner och meddelande världen att bebis ännu inte kommit. Med hjälp av värkstimulerande fick värkarbetet fart och saker började hända. Det började framåt kvällen trycka på, men än fick inte mamma krysta ut den där guldklimpen. Håll emot var rådet. Det var visst inte lätt att hålla emot när kroppen bara ville trycka på. Varenda muskel ville men nej, ta lite lustgas så ”glöms” det bort. Någon gång där på kvällen i lustgasens dimma gick tiden och mamma minns inte särskilt mycket av de där timmarna fram till klockan 21.00. Enligt journalen ville mamma bara få krysta ut bebisen och tyckte på det hela att det var rätt drygt. Men det man inte minns har aldrig hänt. Klockan 21.00 var det åter byte för barnmorskorna och in kommer den barnmorska som tagit emot oss på den tidiga morgonen. Hon säger att hon redan trodde mamma och jag var på BB. Men icke! Men nu var mamma i alla fall fullt öppen och bebisen hade sjunkit ner så det var dags att krysta. En barnmorskestudent fick äran att hjälpa till och lustgasen togs från mamma och hon började krysta. Hon minns två rejäla krystvärkar och ut kom en kladdig och skrikande skönhet. Klockan 21.15 tisdagen den 22 april 2008 föddes världens vackraste bebis. Viola! 52 cm lång och 3855 gram!

Jag lades på mammas mage där jag skrek och vänligt nog bajsade! Men mamma och pappa var bara överväldigade och glada att jag äntligen var hos dem. Och idag har det gått ett helt år sedan den dagen så en stjärna föddes. Tänk så mycket som hänt sedan dess. Och vad som kommer hända kommande år...

Jag drygt en timme gammal.

Webbisbilden som tog på mig innan vi flyttade upp till BB. Med min "tjejiga"(?!) kanin

En dag gammal ligger jag och gosar på mamma. Solen sken på min födelsedag och i veckor efter jag föddes.

Redo att åka hem från BB.

Dagen före...

Idag har mamma och jag varit på ÖF i Kungsmarken. Verkligen fina lokaler och massor av klätterytor för mig. Sedan har mamma, pappa och jag grävt ner vårt magnoliaträd.

Idag för ett år sedan var det måndag och när mamma vaknade hade hon fortfarande värkar. De kom något mer oregelbundet och under dagen så blev de mer och mer sprida. På eftermiddagen började de komma tätare igen och mamma tog en promenad med E (som då var nästan exakt 3 månader) och E:s mamma. Det var soligt och fint ut, kanske något kyligt men mamma hade problem att gå i samma raska takt som E:s mamma. (E låg bara i vagnen och sov så gott, hon tog det verkligen lugnt) Problemen med att gå var att värkarna kom under promenaden och mamma ville väldigt gärna stanna till varje gång de kom. E:s mamma började bli förväntansfull och trodde att snart är det på gång! Kanske i natt?! Ja, kanske det tänkte mamma förhoppningsfull! Hon ville ju träffa den där tjejen som skulle heta Viola, om nu Mama Mia i Stockholm hade sett rätt att det var en tjej där inne i magen.

Efter promenaden tog mamma det lugnt hemma och senare på kvällen gick mamma och pappa och la sig. Pappa tog det hela med ro och somnade lika fort han la kudden på huvudet. Nja inte riktigt för mamma pratade lite om att det kanske är på gång och alla förväntningar, men så snart mamma var tyst en stund somnade han gott. Mamma kunde inte sova, hon tyckte allt att det blev värre. Och försökte ha koll på tiden, fortfarande 7-8 minuter emellan men det gjorde helt klart mer ont. Vid ett-tiden så ringde mamma förlossningen, hon ville inte väcka pappa och kände att hon behövde fråga lite. Men eftersom ingen värk kom under det 10 minuter långa samtalet sa barnmorskan att det var bara förvärkar. Ta en tablett och en varmdusch och sov. Mamma gjorde det. Men kunde inte somna, värkarna avtog inte och det gjorde bara mer ont…

Leka med mina nya saker

Jag har lekt och lekt med mina nya saker. Och smakat på dem. Jag har sparkat på min nya boll och pysslat i mitt nya lektält och sprungit runt med min väska. Bland annat. Jag har testat hållfastheten på de flesta av leksakerna och de verkar vara i bra kvalite. Jag brukar ofta testa på våra bokhyllor med glasdörrar. Det skallrar så roligt när man slår på dem. Det verkar som jag är den enda här hemma som uppskattar den här leken..

Lektältet! Mamma hoppas jag ska sitta där inne sen och läsa mina böcker och mysa...

Jag fick ju en klänning från farmor som hon stickat. Farmor undrade om den passade, och den passar finfint! Här är beviset:

Glömde förresten tacka för klänningen från faster M och kusin R.Men bild på den klänningen kommer i veckan!

Idag för ett år sedan, var det en söndag. Mamma och pappa var bjudna till en släktings födelsedag. Men det var en lång resa och de beslutade att inte åka för jag var beräknad till den 27:e april. Alla sa dock att barnet (jag!!) säkerligen skulle komma efter det datumet, det var vanligast så, men de beslöt ändå att stanna hemma. Det är inte alltid så lätt att resa långväga som höggravid så de tog istället ansvaret att vara hundvakt åt faster värsts och farmor och farfars hundar. Så mamma och pappa åkte och tittade till hunden och på vägen därifrån köpte de sig varsin kycklingsallad på McDonalds och åkte ut till Skillingenäs för att titta på havet (och äta maten) och även ta sig en titt på det nybyggda området. Om det nu kunde vara något för dem. På väg mot Skillingenäs började mamma känna något som liknade värkar, eller hon antog att det inte kunde vara något annat än det. De var inte jättesmärtsamma, men i alla fall rätt obehagliga. Något liknande hade hon inte haft innan, inte ens en enda sammandragning eller så. De kom med ganska långa mellanrum och när de senare på natten skulle sova kunde inte mamma låta bli att klocka dem. 8 minuters mellanrum. Men hon somnade någon gång vid halv tvåtiden, de blev inte mer smärtsamma och de blev inte tätare...

Kalas inför ettårsdagen!

Jag fyller ju inte år förrän på onsdag men för att alla skulle kunna komma så blev det helgen före födelsdagen. Och jag fick massor av presenter! Tackar! Sandkakeformar, och en vatten och sandleksak, ett lektält, flytväst, presentkort på böcker (barnkammarbokserien), en väska,lite böcker och en klänning med tillhörande solhatt. Av mamma och pappa blir det en sandlåda (mamma och pappa ska bara enas om vilken som är bäst), och det behövs ju nu med alla mina nya fina sandleksaker!

Det brukar vara lila, men idag fick jag vara rosa.

Blivande fotomodell eller bara gympaövning?

Jag i högsta hugg med min nya väska. Sandkakeformar i form av sjöhäst, fisk, hund och katt åkte in och ur väskan hela tiden. I bakgrunden ses lite av mitt lektält och min flytväst.

Så här ser man ut när man premiärsmakar tårta.Är det gott eller inte? Jordgubbstårta med jordgubbar som faster Värst med make och farmor plockade förra året. Mums tycke alla andra. Jag åt gärna men gladare min än så här kunde jag inte frambringa.